Scoutrörelsen vid tiden av Finlands självständighet

Scoutrörelsen startade år 1907 av Robert Baden-Powell i England. Det första lägret hölls på ön Brownsea. Verksamheten fick snabbt spridning till andra länder och i Finland inleddes den våren 1910 då organiserade scoutgrupper började uppträda på olika håll. Följande år fanns redan närapå 7000 scouter. I Egentliga Finland fanns scoutkårer i Salo, Sagu samt sex stycken i Åbo. I maj 1911 utkom den första finskspråkiga scouthandboken ”Partiopojat” (sve. övers. ”Scoutpojkar”) med Kaarlo Soini som redaktör.

Vid den tiden var Finland ett autonomt område inom Ryssland och till generalguvernör utsågs F.A. Seyn. Han ansåg att scoutverksamheten var militär till sin natur och därmed en fara för Ryssland. På generalguvernör Seyns inrådan lades scoutverksamheten ner och förbjöds i Finland på hösten 1911. I Ryssland fick scoutrörelsen däremot fortsätta och man bjöd rentav in scoutledaren (Ragnar Axel Fernberg) från Finland för att utbilda scoutledare i S:t Petersburg. Senare belönades han för sina insatser med den ryska scoutrörelsens högsta utmärkelse Silvervargen (1917).

Trots förbudet upphörde inte scoutrörelsen i Finland, utan verksamheten fortsatte ”under jorden”. Ryska revolutionen i mars 1917 förändrade återigen allt och friare vindar började blåsa i Finland. Scoutivern var stor och tiotals nya scoutkårer (scoutorganisationer) grundades. Åbo växte till ett av de starkaste fästena för scouterna (7 kårer) med närapå en scoutavdelning per läroverk. Under det första gemensamt organiserade evenemanget i maj 1917 – Scoutdagarna – beslöt man att grunda förbundet Suomen Partioliitto – Finlands Scoutförbund för alla scouter (både finskspråkiga och svenskspråkiga).

Redan i början uppstod konflikter. Formuleringarna och innehållet i ”scoutlagen”, som fastslagits av rörelsens grundare Robert Baden-Powells, orsakade allvarliga meningsskiljaktigheter och det förelåg fara för att det nya förbundet genast skulle splittras. Meningsskiljaktigheterna rörde punkt 10, som handlade om hälsoskadliga njutningsmedel som till exempel tobak och alkohol. En del av de församlade krävde ett klart förbud på den punkten. Till all lycka gick det slutligen att finna samförstånd och efter omröstning godkändes ”scoutlagens” innehåll i sin helhet och förbundet kunde betraktas som grundat.

Finland förklarade sig självständigt 6.12.1917. C.G. Mannerheim var då riksföreståndare och reste i tjänsten runt i landet och träffade många scouter. På detta vis knöts starka band mellan scoutrörelsen och Mannerheim. Då general Mannerheim hade avslutat sitt uppdrag som riksföreståndare blev han 16.8.1919 den första som utsågs till hedersscout. Mannerheim informerade 15.2.1920 Finlands scouter om att han hade instiftat förtjänsttecknet Mannerheimspännet. Spännet designades av en av Finlands mest kända konstnärer, Akseli Gallen-Kallela.

1Under 1920-talet utvecklades scoutverksamheten kraftigt. Medlemsantalet växte vid årtiondets slut och de internationella kontakterna blev allt tätare. Man tog till sig nya verksamhetsformer och började systematiskt utbilda scoutledare.