Letala 1917

Laitilan osuusmeijeri

Letala andelsmejeri utvecklades under oroliga tider 1917

Mejerierna började dyka upp i Finland halvvägs in på 1800-talet. Efter gårdsmejerierna grundade man bymejerier och mejeribolag. De kooperativa principerna och den tekniska utvecklingen – att separatorn uppfanns – var omvälvande för mejerivärlden: andelsmejerierna började bildas genast efter att den första lagen som rörde andelslag hade stiftats år 1901. Tack vare Pellervo-förbundet blev andelsmejerierna närapå en folkrörelse.

Den kooperativa verksamheten sågs som en motkraft mot förryskningsåtgärderna och försöken att splittra Finlands folk. Efter år 1907 fanns det nästan 400 andelsmejerier och totalt ungefär 800 mejerier i Finland.

Den kooperativa verksamhetens första tid i Letala och mejeribygget

Under första halvan av 1900-talet var Letala den kooperativa verksamhetens och andelslagens förlovade land. De första andelslagen grundades 1904. Då föddes också ett av de största och synligaste, Letalas mejeriandelslag. Dräneringen av sjön Valkojärvi vid sekelskiftet 1800–1900 skapade förutsättningar för boskapsskötseln att utvecklas och förväntningar på avkastning från mjölkförädlingen.

Mejeriverksamheten var som mest intensiv under 1950- och 1960-talen. Därefter började nötboskapen försvinna också från Letala och mejeriverksamheten upphörde 1980.

Andra betydande kooperativa anläggningar i Letala var andelshandeln, andelskassan, äggförsäljningsandelslagen, tjurandelslagen samt ett telefonandelslag som är verksamt än idag. I ledningen för de olika andelslagen i Letala fanns samma aktiva husbönder.

Med kooperationernas hjälp kunde den fåtaliga befolkningen ta del av penningekonomin och den nya teknologin: också den som ägde endast en ko kunde få sin mjölk förädlad. Kooperationsrörelsen integrerade olika samhällsgrupper i den framväxande samhällsgemenskapen precis som föreningsverksamheten hade gjort från 1880-talet och framåt.

Folkrepresentationen i Finland uppstod i 1900-talets början. Folket hade fått bildning i folkskolorna sedan 1860-talet och lärt sig demokratiskt beslutsfattande i föreningarna och andelslagen. Det kommunala beslutsfattandet baserade sig dock på kommunalskattens storlek ända fram till slutet av 1917.

Sockenandan förutsatte ett eget mejeri

Av andelslagens alla byggnader hörde mejerierna till de stiligaste. De stod ut från omgivningen som massiva, närapå palatsliknande byggnader. Så var fallet också i Letala. Den lokala sockenandan förutsatte att ett eget andelsmejeri kom till stånd, skriver Olavi Koivisto i boken Laitilan historia.

Mejeriet uppfördes i granit i januari 1906 enligt den danskfödde mejerikonsulten och agronomen Albert Voss-Schraders ritningar. Flyttblocken på den närliggande prästgårdens fält användes som byggsten och mursanden hämtades från prästgårdsbacken.

Vid sidan av kyrkan var det mejeriet som dominerade kyrkbyns lantliga vyer. Ångvisslans ljud hördes ända till grannbyarna. Mejeriet leddes av disponent Kustaa Jäättelä.

Mejeriet utvecklas: produktion av emmentalerost inleds

Under våren 1916, trots att kriget rasade i Europa, väcktes tanken på att bygga en ”ostanläggning” invid mejeriet. Någon kvarn byggdes dock inte vid samma tillfälle på grund av ”de dyra tiderna”. Den nybyggda delen utrustades också med bostadsrum.

Byggnadsarbetena inleddes på hösten, trots att den kejserliga senaten hade förkastat mejeriets anhållan om att få inleda ostproduktion; mjölk och smör behövdes nämligen som livsmedel i den form de var. Huugo Stenlund från Kimito anställdes år 1916 som ostmästare. Till hans löneförmåner hörde utöver pengar bland annat mjölk, smör, ost, bostad, uppvärmning och ljus samt vassla åt grisarna.

År 1917 började bra

Letala mejeris ysteri stod färdigt i början av år 1917. Den nya delen passade arkitektoniskt perfekt ihop med den gamla. Arbetena pågick fortfarande med ostkällarens hyllor samt bostadsrummens fönster, dörrar och skorstenar. Artturi Mustajoki anställdes som hjälpreda åt ostmästaren.

Andelslagets styrelseprotokoll berättar om det vardagliga arbetet: mjölktransporter till mejeriet, smör- och osttransporter till Raumo och Nystad, vedkörningar och transport av isen som behövdes för kylningen. Isen hämtades från Kodjala sjö samt sjöarna Lapejärvi och Lankjärvi. Mejeriets delägare skötte om transporterna av ved och is eller betalade en penningersättning för arbetsinsatsen. Vassla såldes på auktion.

Tillgången på mjölk kunde variera. Under sämre tider fick mejeriet ibland hålla upp med verksamheten på söndagarna. Från början av 1917 gick det bra för mejeriet: arbetstagarnas löner höjdes och av överskottet bestämde man sig för att betala 6% till medlemmarna samt ge arbetstagarna en vecka sommarlov. Styrelsen skrev också att ”det beslutades att köpa så mycket kalvmage som man kunde få tag på och betala ungefär 2:- per kg.”

Under mars konstaterade man att tillgången på mjölk utvecklades så bra att man kunde tillverka tre osthjul om dagen. Ostmästaren fick lönetillägg för sina förstklassiga ostar. Ytterligare ett litet framsteg utgjordes av kontanthandeln som inleddes i mejeribyggnaden våren 1917. En räknemaskin togs i bruk på prov. Vid prissättningen av mjölken började man utöver mängden också använda kvaliteten som grund, och för att bedöma den behövde man en ny mejerska.

I februari 1917 drog man igång byggandet av ett svinhus i sten. För detta ändamål utsågs en femmannakommitté. Svinhusprojektet gick dock inte framåt förrän år 1922.

Än mer påfallande spekulation på smörmarknaden

Ransoneringen av livsmedel under första världskriget gav från och med 1915 jobb åt kommunens organ: spannmåls-, kött- och sockertillgångarna ransonerades. Under sommaren 1917 tillspetsades situationen och även i Letala hölls medborgarmöten i Folkets hus. Där krävdes bland annat att länsmannen skulle avskedas. En skyddskår grundades vid ett kommunsammanträde i september 1917 på disponent Jäätteläs initiativ.

Med anledning av matförsörjningen och livsmedelsransoneringen fanns en livsmedelsnämnd i kommunen med representanter även från den organiserade arbetarrörelsen.

Under sommaren krävde 18 av mejeriandelslagets medlemmar ett allmänt möte där man skulle diskutera ifall ostproduktionen skulle avslutas, uppenbarligen på grund av de minskade mjölkleveranserna till mejeriet. Ett sådant möte behövde inte organiseras enligt lagen. Via Valio meddelade man senaten att produktionen fortsätter.

Smör var de gamla tidernas värdegods. Under sommaren 1917 började det redan vara brist på en del livsmedel. Andelslagets styrelse konstaterade 2.8.1917 att det är svårt att ordna smörförsäljning i mejeriet på grund av spekulationen. ”Styrelsen meddelar livsmedelsnämnden att man upphör med kontantförsäljning av smör i mejeriet så snart nämnden hinner få smör på order av Statens smörkontrollstation”. Smör såldes dock fortsättningsvis till andelslagets medlemmar.

Ostproduktionen avslutades

I augusti minskade tillgången på mjölk snabbt och ysteriet blev tvunget att stänga. Ostmästaren stannade tills vidare kvar och tog hand om förrådet. ”Uppsägningen av ostmästarens hjälpreda lämnas till disponentens försorg.” En månad senare blev också ostmästaren av med jobbet.

I förrådet fanns så pass mycket emmentalerost att man under oktober kunde sälja 30 osthjul till Raumos köpman Pitkonen. Nystads livsmedelsnämnd skulle ha köpt mellan två och tre lådor smör i veckan, men endast leverans av hälften utlovades. Den lokala kontantförsäljningen skars ned så att smöret fortsättningsvis skulle räcka till grannstäderna.

Disponenten bötfälls

Ett pristak för smör reglerade hur mycket man fick ta betalt av köparen. Valio betalade dock klart mer. Andelslagets affärsmässiga agerande begränsade den lokala försäljningen till fördel för Valio. Styrelsens ordförande Vihtori Heikkilä blev på grund av detta instämd till häradsrätten.

Mejeridisponent Kustaa Jäättelä dömdes till böter, vilka mejeriets styrelse bestämde sig för att betala. Disponenten belönades med en löneförhöjning.

Smör också till dem som saknade kor

I december 1917 måste man upphöra helt med mejeriförsäljningen av smör. Senatens kammarexpedition gav ännu följande direktiv: smöret skulle levereras till de lokala livsmedelsnämnderna, som fördelar smöret enligt ransonen 100 g/person/vecka till de hushåll i området som saknar kor.

Rödgardisterna tog makten i Letala den10 februari 1918. Tidningsutgivningen stoppades. Vid medborgarkrigets utbrott drevs mejeriet i begränsad omfattning, vilket kungjordes i kyrkan samt via affischer på mejeriets fasader.

Det fanns dock tillräckligt mycket smör och ost för att notera röda gardets byte på 68 ostar och 1750 kg smör. Den utsatte köpmannen Viktor Ahlqvist noterade mejeriets situation i sina dialektala verser (Sången om rödgardisternas styre i Letala)

Text: Jukka Vehmas
Källor: Laitilan Osuusmeijerin hallituksen ja osuuskuntakokousten pöytäkirjat 1916-1918. Kari Alifrosti
Jukka Vehmas: Laitila 1900-luvulla. Jyväskylä 2002.
Olavi Koivisto: Laitilan historia II. Vammala 1976.
T. S. Simula: Laitilan Meijeriosuuskunta 1904-1954. Helsinki 1954.

Museum

Kauppila gård

Kauppila i byn Koukkela i Letala är ett sällsynt exempel på en bevarad kringbyggd eller ”sluten” gård. Museet ligger ca. fem kilometer från centrala Letala. Följ skyltningen från riksväg 8. Under öppetthållningstiderna finns ett café på museiområdet och har rullstolstillgängliga wc-utrymmen.

På Kauppila gårdsmuseum kan man bekanta sig med sydvästfinsk bondekultur i en autentisk miljö. Största delen av byggnaderna står på sina ursprungliga platser i en bevarad miljö. De äldsta byggnaderna härstammar från 1600-talet. Gården tillhörde släkten Kauppila i mer än 200 år och var bebodd fram till 1950-talet. De sista ägarna, Aarne och Martta Kauppila, donerade byggnaderna till Letala stad år 1971 och efter restaurering har det tjänat som museum sedan 1975.

Museiområdet är en kulturmiljö format av traditionella jordbruksmetoder, där stigar leder besökaren genom ängar, hagar och kålgårdar fram till gårdstunet. Mangården i Kauppila har bevarat sin slutna form, som i tiderna varit ett vanligt sätt att bygga på små tomter och för att få ett skyddat gårdstun.

Koukkelantie 240, 23800 Letala
www.kauppilanumpipiha.fi
02-854 461 Poukan talo
02-8501 6460 kulttuurisihteeri Jukka Vehmas
jukka.vehmas@laitila.fi