Badorten Nådendal

Då man granskar år 1917 slås man av stadens två olika verkligheter. Det var oroliga tider i första världskrigets skugga och rådde brist på både mat och ved i staden. Å andra sidan kom sommargästerna till badinrättningen och njöt av behandlingarna och den goda betjäningen, samt säkerligen också av maten. Och framtidstro fanns, för man planerade att utvidga badverksamheten.

Livet i småstaden

Nådendal hade färre än 1000 invånare år 1917. Det var alltså en riktig småstad. Nådendals landskommun hade ännu inte gått samman med staden, således kunde man inte ännu tala om en vidsträckt skärgårdsstad som idag.

Brist på mat till följd av första världskriget

Storfurstendömet Finland hade försatts i krigstillstånd i och med utbrottet av första världskrigen år 1914. Som en följd av detta stängdes så gott som alla västliga handelsvägar. Också i Nådendal kände man av krigets följder. Sjöfarten avstannade och badinrättningsverksamheten lamslogs nästan helt.

Redan år 1917 rådde brist på livsmedel i staden. Då Nådendals Arbetarförening i mars klagade på bröd- och vedbristen tillsatte fullmäktige omedelbart en livsmedelsnämnd som skulle ombesörja inköp av bröd, spannmål och mjölk samt ordna distribution av ved och ransonerade livsmedel. För att finansiera anskaffningarna tog staden lån och gav bland annat 10 penni per dag i understöd till mindre bemedlade familjers barn.

Firande av ryska revolutionen

Nyheterna om den ryska revolutionen i mars anlände överraskande mitt i den ansträngda livsmedelssituationen och tilltagande fattigdomen. Också i Nådendal fick man lust att fira revolutionen. Stadsborna samlades över partigränserna i Brunnsparken för att lyssna på borgmästarens lägesöversikt. Flaggorna hissades i topp och ljus tändes i fönstren. Arbetarnas röda fanor och Marseljäsens toner från deras blåsorkester förhöjde feststämningen.

Också arbetarna i Nådendal inspirerades till handling av revolutionen. De krävde att fullmäktige skulle avskeda de lokala poliserna, som sågs som representanter för förtryckarmakten, och på så vis undveks strejker och andra oroligheter. I landskommunen strejkade arbetarföreningen för att få åtta timmars arbetsdag.

Skyddskåren säkrar staden

I början av juni inleddes en storstrejk i Åbo. I samband med denna begicks ett antal rån som ledde till att man bildade en skyddskår i Nådendal. Man fruktade att Åboborna skulle komma till Nådendal för att röva åt sig av livsmedelsförråden som förvarades här. Överläkare Kristian von Alfthan ledde den nybildade skyddskåren, som patrullerade staden med vaktmanskap och cykelpatrullerade längs landsvägen mot Åbo. Tidningen berömmer den snabbt och effektivt organiserade Nådendal- skyddskåren, som bildats för att ”hålla pli på de ansvarslösa elementen”. Efter ett cirkulär från länsguvernören utnämndes också ordningsmän i Nådendals landskommun vilka tillsammans med kommunens arbetarförening skulle övervaka att i synnerhet hembränningen upphörde.

Storstrejken i november

Oktoberrevolutionen i Ryssland, som inföll i november, fick till följd att den revolutionära falangen i Finland tog makten. Storstrejk utlystes 13.11. Med anledning av strejken kom ett ordningsgarde på 41 man ur arbetarrörelsen till Nådendal för att upprätthålla ordningen. Storstrejken slutade 20.11 och sedan följde en orolig decembermånad.

Samtidigt vid badinrättningen

Världskrigets utbrott avbröt stadens badinrättnings nyaste blomstringstid, som hade börjat då friherre Kristian von Alfthan blev överläkare år 1893. Under hans tid ökade mängden badgäster till flera hundra om året och därutöver började allt fler sommargäster komma till staden. I linje med det nya århundradets starka stöd för badidealet lockades rekordmånga badgäster till Nådendal. Eftersom en ansenlig del av badgästerna var från Ryssland står det klart att världskriget innebar ett hårt slag mot verksamheten. Till följd av detta upplevde man en kraftig nedgångsperiod, som ändå så småningom stabiliserade sig.

Livet vid en badinrättning för hundra år sedan

Badinrättningen har betytt mycket för staden Nådendal och dess befolkning. Inrättningen sysselsatte en del av invånarna direkt, men försörjde också andra stadsbor som hyrde ut sina bostäder till badgästerna.

Badinrättningens gäster utgjordes till stor del av överklassen samt förmögna semesterfirare. Badinrättningen måste tillgodose gästernas behov av nöjes- och sällskapsliv och de centrala träffpunkterna för detta blev Brunnshuset och Havssalen.

Badinrättningens läkare undersökte badgästerna och behandlingar inleddes under hans överinseende. Bland de vanligaste behandlingarna fanns olika bad i varmt eller svalt vatten, tallbarrsbad och masserande lerbad samt kolsyrebad. På havssidan av badinrättningen hade man också byggt avdelningar för solbad samt skilda havsbassänger för kvinnor och män.

Från havsbadsstad till sanatoriumstad

Trots de svåra tiderna hade man framtidstro. Redan 1916 tog överläkare von Alfthan fram en omfattande plan för hur man kunde grunda ett nytt havsbad och sanatorium i Nådendal. Han ville arrendera ett område vid Humalisto och Tupavuori från staden och avtalet godkändes samma år. Därefter samlade han några intresserade för att diskutera grundandet av ett sanatorium och havsbad.

Bolagsordning

Ett förslag på bolagsordning lämnades till senaten i januari 1917. Bolagsordningen godkändes 13.2 och arbetet satte genast igång. Köpmannen Marjanens förråd och brygga samt köpman Francks båtvarv som låg på det kommande sanatoriets område löstes in för bolagets räkning. Man beslöt sig för att försöka skaffa ungefär 500 stockar lämpligt byggmaterial på virkesauktion.

I november godkändes en skiss, som tagits fram av delägaren och arkitekten Uno Ullberg från Viborg. Dessförinnan hade arkitekt Ullberg och friherre Alfthan givit sig ut på en rundresa för att bekanta sig med andra nordiska sanatorier. Redan i augusti hade Franck erbjudit bolaget aktiemajoriteten i den gamla badinrättningen, som han ägde. Beslutet att köpa det skuldfria bolaget fattades i december.

Tupavuori havsbad

Havsbadet i Tupavuori började uppföras på sommaren vid havsstranden två kilometer från staden. Man skaffade sandprover med tanke på att fylla upp sandstranden, vilket var arbetets första skede. Harald Söderberg, Åbos stadsträdgårdsmästare, tog fram en plan för hur badet skulle förskönas. Havsbadet fick en badstrand med rutschkana, paviljong och restaurang.

Tupavuori havsbad öppnade följande år, men planerna på ett sanatorium begravdes då friherre Alfthan avled år 1919.